Haiku Kids | Ludwig Franzén, Bildkonstnär och illustratör i Umeå

Du kommer aldrig att bli så vuxen som du tror dig vara. Inträngd i ett hörn är du fortfarande ett barn. Så de här bilderna föreställer barn.

En vinter i min slitna lägenhet börjar jag gå ut och röka på kvällarna. Vuxna människor sover då, men jag står i porten och tittar på den fallande snön.

En vuxen människa tar ansvar. Du låter dig inte förblindas av rädsla och raseri. Men när de pressar dig för hårt försvarar du dig på samma sätt som under den tid då kvarteret var din värld. Du flyr till kojan i hörnet.

Rökningen är inte vad den varit. Hjälten rökte förr. I berättelsen betecknade cigaretterna att han inte behövde bry sig. Inget beroende för hans del. Inga tumörer att bära.

Stressens klor river till i magen och du tål inte höra mer. Du förlorar det som hindrar dig att slå barn. Den elegans vuxna människor lärt sig ta an, faller av. I den stunden löser du problem med nävars tyngd eller genom att falla i gråt.

Under mina nattliga rökpauser börjar jag leka med ord. De fogar sig på måfå till korta meningar.

I den stund vi börjar beskriva var vi befinner oss finns det en anledning att vara där. Så snart vi börjar berätta vår egen historia har den en mening. Vi kanske inte kan bli hjältar. Men vi kan röka och betrakta snöfallet.

Vi vuxna tycker om att prata länge och omständligt. Barnen i de här bilderna biter ihop. De är mycket rädda och mycket arga.

Efter ett tag blir orden under mina rökpauser haikudikter. Jag räknar stavelser och hittar på egna regler för urvalet. Då du skriver haiku deltar du i en lång tradition. När engelska poeter hörde talas om haikun på artonhundratalet, blev de betagna av denna lilla utsökta form. De ville lära sig skapa den. De ville äga den och älska den.

De här haikubarnen kommer aldrig att bli vuxna och lära sig ansvar eller elegans. Den korrekta haikuns svala skönhet ryms inte i de ensamma hålor där dessa barn lever. Dessa haikus följer inte regeln Livet fångat i ett ögonblick utan snarare Livet fångat i ett skrymsle.

Lever du ett magert liv blir dina lekar vemodiga. Tumören av sorg tynger i bröstet.

När vi är olyckliga, fattiga, arbetslösa eller för den delen satta i arbete, söker vi tröst i olyckan. Vi vet inte hur man ska leva, men vi vet hur man kryper ihop och överlever. Det finns en försäkran i plågorna.

Våra kroppar är så tunga men går sönder så lätt. Dessa haikus är övningar i försvaret av den sista tum som är vår egen. Den som de inte får komma åt. Där vi kan hitta på egna regler och leka utan sorg.

Vi är alla små varelser. Ta ifrån oss trygghet och tröst, och vi är alla barn vilse i stormarknaden. Och ingen kommer för att hämta oss.

(2009)

Haiku Kid #1 (Pancake Kid)